Problemet med standardlösningen
Ett vanligt misstag är att börja i tekniken istället för i systemet.
Ofta letar man efter en standardmodell för FNI som går att rulla ut överallt, i hopp om enkelhet och skalfördelar. I praktiken betyder det ofta fler och större kärl, även i småhusområden där tomterna redan rymmer bil, cyklar, barnens saker och uteplatser.
Problemet är att förutsättningarna skiljer sig dramatiskt: innerstad jämfört med miljonprogram, småhus och landsbygd, kvarter med hårt tryck på mark jämfört med områden där yta inte är en bristvara, olika boendemönster, logistikflöden och arbetsmiljöutmaningar.
Resultatet blir lätt att man optimerar för en enda parameter, till exempel lägsta investeringskostnad eller minsta möjliga förändring av dagens arbetssätt.
Samtidigt bygger man in sig i ytpussel som inte går ihop när fler fraktioner ska få plats, arbetsmiljöproblem med fler lyft, fler backande fordon och fler trånga passager, samt låg acceptans hos boende, inte minst i villaområden där kärlen står mitt i vardagen.
I praktiken urholkas ambitionen med FNI när lösningen upplevs påtvingad, ful eller opraktisk.